Världens äldsta kontroll? |
|
|
Denna berättelse kunde man läsa första gången i ViSKaren nummer 3
1998, därför stämmer inte årtalen i texten.
Då jag förmodligen är bortglömd av de allra flesta i Skidklubben vill
jag på denna sida tala om för Er att jag i år firar mitt sextionde år
som fast kontroll.
Det började alltså redan 1938. Hitler skränade för full hals nere i
Tyskland och han hade redan införlivat Österrike med sitt eget land.
Andra världskriget stod för dörren!
I den då endast 3-åriga Skidklubben bestämde man sej för att markera
ett femti-tal punkter i terrängen med sk fasta kontroller. Några
ynglingar med namn som Carl Svensson, Einar Hellman, Bertil Malmberg,
Harry Larsson m fl drog genast igång tillverkningen av oss. Vi blev
tillsågade av masonit ungefär 40 x 30 cm och målade röda med ett vitt
streck diagonalt. Sen blev vi också numrerade från 1-49.
Vår uppgift skulle vara att representera en speciell punkt eller
detalj i terrängen tex en sjö, en mosse, ett torp eller liknande. Själv
hade jag fått nummer två på min skärm och med uppgift att vara
tillgänglig natt och dag, sommar och vinter. Min kontrollpunkt fick
följande beskrivning: "Torpet, norra uthusgaveln 5 mm SSV I i
Isakstorp". Kartan var i skala 1:50 000 svartvit och av sk
backstreckstyp. För mej såg kartan ut som ett vitt papper med tätt av
flugskitar på men så såg kartorna ut vid denna tid.
Så blev jag då uppspikad på den norra uthusgaveln för att börja mitt
jobb som fast kontroll. De första åren fick jag ganska många besök och
torpet var också bebott vid denna tid. På järnvägen, som låg bara
några tiotals meter från min plats, såg jag när tyska soldater åkte
till och från kriget i Norge på sina permissionsresor. Skäms Sverige
som tillät detta.
Midsommardagen 1943 fick jag besök av Carl Svensson. Han hade avsatt
denna dag för att besöka mej och mina 49 jobbarkompisar. Han hade med
sej röd färg hammare och spik för att vid behov bättra på vårt
utseende och för att spika upp oss om vi hade ramlat ner. Att det var
1943 minns jag speciellt för Carl berättade att han hade två barn och
att hans fru Elsa hade åkt med barnen för att hälsa på sina föräldrar.
Åren gick och jag hängde här på min vägg. En och annan orienterare
letade sej fortfarande hit även om besöken minskade. Ibland fick jag
försöka ropa eller på annat sätt göra mej synlig när jag såg att det
var nybörjare som letade efter mej.
I slutet av femtiotalet fick jag höra att Skidklubben köpt Rikas torp
där en av mina kompisar tjänstgjorde. Klubben röjde upp ett 5-km spår
som passerade strax bortom min gavel. På vintrarna åkte man också
skidor där och inom synhåll fanns en rätt så kort men brant backe med
ett gupp på slutet. Skulle jag berätta om alla rovor som sattes där
skulle den här berättelsen aldrig ta slut. För mej var denna backe en
välsignelse och hjälpte mej att hålla humöret uppe under långa och
kalla vinterdagar.
En dag i början av 70- talet, jag hade väl jobbat här i ungefär 35 år,
kom en orienterare springande förbi. När han fick se mej stannade han
till tittade på sin karta och frågade sen vem jag var. Jag svarade att
jag var den fasta kontrollen nr 2 och att jag tjänstgjort här i många
år på den svart/vita backstreckskartan. Jaha, sa orienteraren, då kan
du pensionera dej nu för här ska du få se den karta som Skidklubben
har ritat och som kommer att användas i fortsättningen. Han visade mej
den nya kartan och jag förstod direkt att så enkla kontrollpunkter som
ett torp kunde man inte ha på en så detaljrik karta utan detta var
slutet på min karriär. Vad gör man när man blir arbetslös vid 35-års
ålder?
Första steget var att fråga torpägaren om jag fick hänga kvar
här på min gavel även om jag inte gjorde någon nytta. Han lovade att
så länge han var ägare och uthuset stod kvar behövde jag inte oroa mej
för boendet och det kändes ju tryggt. Nästa steg var att försöka ta
reda på hur mina jobbarkompisar tänkte agera om man skulle gå till
facket eller så. Genom rapporter från folk som passerade min gavel
fick jag veta att några fasta kontroller hade man inte träffat på de
senaste åren och man berättade att några hade blivit sönderskjutna av
jägare andra hade försvunnit vid skogsavverkning och ytterligare andra
hade omkommit när åskan slagit ned i trädet man satt fastspikad på.
Det skulle rent av kunna vara så att jag var den sista fasta som var i
livet.
Ett fortsatt liv i sysslolöshet var tydligen det enda man hade att
vänta. Fortfarande hade jag ju skidbacken och vurporna på vintrarna
men somrarna blev långa.Torpet användes numera endast som
fritidsställe och ibland kunde det gå månader utan att jag såg en
människa.
Så gick det ytterligare några år. En dag, det måste ha varit i slutet
av 80-talet, fick jag höra sprängskott och motorbuller uppe från
berget. Torpägaren berättade att nu skulle man bygga en ny väg och
Skidklubben skulle flytta ifrån Rikas torp eftersom vägen skulle ta
större delen av terrängen i anspråk. För mej betydde det att jag
skulle bli ytterligare avskärmad mellan den nya vägen och
järnvägen. Dystra tider var att vänta.
Sen jag hörde den första skottsalvan uppe i berget har det nu gått
drygt tio år och vi är framme i nutid. Jag har anpassat mej till mitt
liv i ensamhet och jag har det väl ganska gott här på min gavel.
Härom dagen kom det en herre hit. Han skulle vara medlem i Skidklubben
och han ville gärna fotografera mej sa han. Har man inte blivit
uppiffad sen 1943 då Carl besökte mej så har man ju skavanker både här
och där och jag sa att jag helst inte ville bli fotograferad. Herr`n
sa då att jag kanske var den allra äldsta fasta kontrollen i hela
Sverige och kanske i hela världen. Han sa också att det fanns något
som hette internet, en slags elektrisk tidning, och där hade väldigt
många orienteringsklubbar något som kallas hemsida. Kanske kunde man
gå in på deras hemsidor ock fråga om det fanns någon så gammal som
jag. Att min röda och vita färg hade gått över i en mera grönaktig ton
tyckte fotografen enbart var pikant och förstärkte ytterligare min
höga ålder.
Ja som ni förstår lyckades fotografen övertala mej att ställa upp för
en bild men inte utan att lova en sak. Han fick lova att till andra
förmedla berättelsen om mitt långa liv som fast kontroll och jag litar
på att han kommer att göra det.
Berättat för och förmedlat av Rolf Johnsson
På kartan nedan kan ni se var denna kontroll sitter, det är bara
600-700 meter sydväst om skidstugan.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|