Första söndagen i mars är vikt för Vasaloppet och i år så var det comeback för min del efter ett uppehåll på 5 år. Att förbereda sig för ett Vasalopp är i våra snöfria hemtrakter inte det enklaste, men trots bristen på snö så hade jag i alla fall lyckats få ihop ca 65 mil av träning på snö innan start. Men dessa tränings mil på skidor har med två undantag (Onsjö Golfbana och Ryda) avverkats i Värmland och Dalarna. Ungefär varannan helg så har det blivit turer norrut i landet (Mora, Hovfjället, Sälen, Mattila).

Eftersom jag inte åkt loppet på några år så var jag placerad i startled 10 och för att få seedning till ett led längre fram så krävs att man kan visa upp tävlings resultat. I början av februari en mycket blöt och varm söndag var det dags för Mattila Ski Marathon, viket skulle bli en mycket tung resa. Men jag lyckades i alla fall med minsta möjliga marginal få startled 4 till Vasaloppet.

Därmed var allt klart för start och fredagen innan loppet var det dags för avfärd från Vänersborg mot Sälen. Resan upp mot Sälen präglades mest av småätande på långsamma kolhydrater samt att det diskuteras Vasalopps minnen bland de mer rutinerade medresenärerna i bussen. En viktig del i förberedelserna för Vasaloppet är att veckan innan loppet äta ordentligt och när även Peter plockats upp i Torsby så kommer även de berömda grötkorvarna fram.

Väl framme i Sälen och Berga by så är ett besök i det välförsedda sporttältet ett ypperligt tillfälle att inhandla de senaste vallorna. Detta måste vara valla fabrikanternas verkliga julafton, där man trängs i tältet med färska väder prognoser i handen och försöker övertyga alla dessa Vasalopps åkare om deras vallors förträfflighet. För egen del så lyckades Majbäck sälja ett pulver paraffin till mig, nu gäller det bara att det också innebär ett bra glid under skidorna och att jag slipper möta honom igen under loppet.

Fredagen avslutades sedan med ett besök på Transtrands lägret för lite ytterligare kolhydrat laddning, där det laddades med ett icke försumbart antal riskorn.

För att inte bryta traditionen hos de gamla Vasaloppsrävarna i klubben så innebär lördagen före loppet alltid att man åker upp till myrarna innan Smågan och testar skidor, vilket även var fallet i år. Eftersom temperaturen var stabil under nollan och prognosen att vi troligtvis skulle klara oss till Mora före de utlovade milda väst vindarna, så var det inga större diskussioner om vallningsproblem. Däremot så är det viktigt med bra glid och då speciellt på Vasaloppet, vilket finslipades i garaget vid vår inkvartering i Transtrand under resten av dagen.

Efter ytterligare ett mat besök på militär förläggningen och en sista väder prognos så återstod bara själva loppet.

Vasalopps morgonen innebär ingen sovmorgon, väckning strax efter kl. 4 och avfärd mot startplatsen vid halv sex tiden. Detta för att erhålla en bra position i startledet. När starten sedan går kl. 8.00 så noterar jag över hur lugnt och bra det går på startfältet innan väg övergången, det är en speciell känsla att åka där bland 15 000 andra och alla med samma mål att nå Mora under dagen. Väl vid backen upp mot myrarna så går det lite långsammare och väldigt ryckigt, det blir lite av dragspel effekt då det växlar mellan full fart och i det närmaste stillastående. Men uppe på myrarna så är det sedan inga problem längre utan då går det fint att åka i det tempo man vill.

Efter köandet upp i backen så var det skönt att få trycka på i stakningen uppe på myrarna och det kändes också bra i alla fall fram till Mångsbodarna. Däremot så började tröttheten komma redan på sjöarna fram mot Evertsberg och det blev inte bättre av att kilometer skyltarna visade att jag bara åkt halvvägs. Det är just detta parti av banan som många upplever som bland de jobbigaste, kanske då mest psykiskt eftersom tröttheten börjar komma och det fortfarande är långt kvar till målet.

Men efter Evertsberg så följer ett parti av lättare åkning med en hel del sköna utförsbackar och även det faktum att man också närmar sig VSK: s vätskestation gör att det känns lite lättare. Så efter passerat hos Bosse och Pelle vid vägövergången så väntar ett parti av trevlig åkning fram mot Mora. När jag några veckor innan loppet var i Mora och tränade så tyckte jag att backarna från Gopshus och in mot målet var småkullar som gärna kunde varit fler. Men när jag nu kom åkande i samma backar med 7-8 mil i benen så kunde de gott varit färre.

När jag sedan kl.14.20 nådde målet i Mora så var det på en tid som jag ej var speciellt nöjd med, däremot så var förutsättningarna goda med fint och stabilt väder samt att skidorna med det nyinköpta paraffinet fungerade bra.

Direkt efter målgång så var jag tveksam till om det blir något nytt lopp även nästa år, men nu när det gått några veckor så tror jag nog att det blir start även nästa år. För som komplement till löpningen under vinter träningen så är skidåkning alldeles utmärkt, även om snö tillgången numera är dålig så finns ju skidor med hjul på.

Till nästa år hoppas jag att vi blir fler som åker och då framförallt att fler av VSK seniorerna ställer upp.

/mikael