(Ro-)Berts betraktelser

Jukolakavlen är ett av Finlands största idrottsarrangemang som har mycket gemensamt med Vasaloppet bl.a. så är det ett måste för den finländske motionären att någon gång i livet ha sprungit Jukolakavlen. Även för VSK seniorerna är detta arrangemanget en av årets absoluta punkthöjder så UK hade ingen lätt uppgift att ta ut de sju löparna och reserven som får åka med. De som fick förtroendet att åka med denna gången var, i sträckordning: Jesper, Peter, Tommy, Larse, Jonas, Robert, Anders C och som reserv Rickard.

Så fredagen den 15 juni var det dags att starta resan med slutdestination Jurva i den norra delen av finska karelen, första anhalten var glasskiosken i Lyrestad där de taktiska riktlinjerna drogs upp. Alla var överens om att nu gällde revansch för de tidigare lite halv knackiga resultaten i årets tidigare kavlar, fram till start gällde fokus på att äta och sova för att kunna ge max när starten gått. När glassen smält var det bara att lasta in i bilarna och dra vidare till Värtahamnen i Stockholm där Silja Lines båt väntade för vidare transport genom den Åländska skärgården till Åbo i Finland. Väl ombord skickade vi upp Peter för att boka bord vid det enorma smörgåsbordet. Taktisk som han är, PW, fixade han det enda bordet utan havsutsikt allt för att vi skulle kunna äta utan att distraheras av solnedgången i skärgården. När smörgåsbordet till slut var tömt orkade man inte mycket mer än att krypa till kojs.

Båten anlöpte Åbo 07.00 och en 4,5 timmars bussresa mot Jurva väntade. Reskompisar på denna resa blev IF Thor från Uppsala och OK Hedströmmen från Skinnskatteberg. Dessa lag gällde det att slå för att få en behaglig bussresa hem. Imponerande var IF Thors energiska coach, ”Helga”, som talade om hur lång det var kvar att åka, hur man stämplade, växlade och troligtvis också hur en säkerhetsnål fungerade, allt med tysk noggrannhet. En riktigt exemplarisk coach fullt i klass med Magnus Åhlunds legendariska coach insats under 10-mila 2000.

Väl framme vid Jurva gällde att hitta militärtältet som den finska armén gömt ute på en åker. När tältet till slut var funnet och justerat kunde uppladdningen starta. Men först ett besök på det jättelika TC som arrangörerna byggt upp för en enda tävling och det var verkligen ett imponerande bygge. Där fanns allt, bla. en gigantisk servering, en shoppinggata där man kunde köpa allt från ol-skor till skogsmaskiner, en bank och en jätte TV skärm som visade bilder från ett flertal kameror i skogen, finländarna vet verkligen hur man arrangerar.

23.15 skjuter Juha Mieto startskottet och 2001 års Jukola kavle är i gång, VSK skickar ut den startsnabbe taktikern Gäsper som sällan misslyckas på startsträckor. Gäsper inleder med ett riktigt fantomlopp och kommer in till växeln endast 1.47!! efter första laget på en fenomenal 26:e plats. Efter Gäspers kanonlopp tar Osloexpressen vid, han ångar på och är uppe och nosar på en tätplats ute efter banan. Men efter att ha blivit lurad av banläggaren ett par gånger kommer Peter in och växlar över till Tommy som 51:a. Anderssons Tommy är dock inte lika lättlurad utan gör ett stabilt lopp, på en sträcka där många lag likt VSK hade sina kanoner, han växlar över till Larse som 58:a.

Den gamle, som briljerat i årets tidigare kavlar, har inte det riktiga flytet denna natt utan växlar missnöjd som 98:a. För att reparera detta skickar vi ut orienteringsprofeten från Sjuntorp, Jonas G-son. G-son gör ett stabilt lopp, dock med ett par irriterande missar som enligt honom själv beror på för bra löpform?!? Sträcka 6 genomförs sedan utan några större intermezzon, dock smiter lokalkonkurrenten Sävedalens AIK förbi. ”Polly” Carlsson får sedan gå ut som 103:a på den sista sträckan som är över 14 km lång, men för rutinerade mastodontsträckslöparen Carlsson är detta inga större problem utan han för in VSK på en slutlig 126:e plats.

Efter ett par timmars vila är det dags att åka hemåt igen. Enligt gammal fin Jukola tradition är bussarna minst en timma sena, detta gör dock inte så mycket eftersom den kareliska solen lyste från sin allra varmaste sida. Väntandes på bussarna får vi ett bevis på att detta inte bara är en elitkavle. På vägen kom en äldre herre springande med nummerlappen för sträcka sju på bröstet och karta i handen, troligtvis på väg mot mål, fyra timmar efter omstarten. Att han troligtvis inte tagit sig runt spelar ingen roll, jublet från de väntande svenskarna är fullt i klass med de hyllningarna segrarlaget fick.

Väl i bussen visar det sig att vi fått stryk av IF Thors lag, så då gäller det att ligga lågt, men Hedströmmen har vi i varje fall lyckats klå. Som sig bör på en bussresa med VSKare skall Peter intervjua busschauffören, men detta är inte det lättaste, den finske busschauffören var så butter som bara en finsk busschaufför kan vara och ville inte alls prata. Men VSK-Peter ger sig inte så lätt utan försöker i stället intervjua någon i IF Thor vars damlag nådde en fin placering. Detta visade sig vara ännu svårare, hela IF Thor verkade om möjligt ännu tråkigare än busschauffören. Men skam den som ger sig. Till slut lyckas han få tag i en tjej från Hedströmmen, numera känd som ”hon som sänkte hela Skinnskatteberg”, som lät sig intervjuas. Men Peter hinner knappt med första frågan innan hon sliter mikrofonen ur händerna på honom och tar över showen, vilket t.o.m. får Peter att bli stum och med svansen mellan benen gå och sätta sig.

Efter ett kort stopp vid finlands svar på McDonald’s, (Hemo-)Hesburger, anländer vi till Åbo igen. Tiden till färjans avgång fördrivs traditionsenligt med fotbollsspel i Åbo parken. Fotbollsmatchen avlöpte utan incidenter och vi går ombord för överfarten tillbaka till Sverige. Hem igen och träna för att komma tillbaka igen nästa år och då ……. skall vi ta dom.