Det var ett åttiotal mer eller mindre glada och förväntansfulla VSK:are, plus några specialinbjudna, som samlades i Skidstugan för att fira av och lägga ytterligare ett verksamhetsår till rullorna. Året måste räknas till ett av de bättre, om inte det allra bästa i VSK:s historia. Åtminstone om man ser till de prestationer som utförts bland gran och tall.

Kvällen drog igång med ett startskott för valfri bordsplacering, vilket ledde till sedvanlig huggsexa för att få de bästa platserna. Trots att flertalet av de s.k. elitseniorerna ännu är singel, så lyckades det för de flesta av oss gifta män att få våra egna fruar till bordet, tack och lov. Snarare ett resultat av nämnda seniorers tafatthet än attraktionsvärdet hos oss gifta män.

Sällskapet delade sålunda upp sig på fyra olika bord, av Peter W. snabbt döpta till; ungdomsbordet, de f d vilda seniorernas bord, de fortfarande vilda seniorernas bord, samt pensionärsbordet. Festen var därmed igång.

Efter en mycket välsmakande middag från Brålandaslätten, drog Tage Sandbloms orkester igång trummaskinen. Efter några toner avbröts de dock av en representant för den mikrofonälskande familjen Westerberg, nämligen Bosse. Med van och säker hand, eller kanske hellre mun, lotsade Bosse oss genom kvällen på välkänt, fyndigt och populärt manér. Han inledde med att presentera de specialinbjudna gästerna, Franzén, Stigsson och Norlenius.

För en gammal TSOK:are var den till namnet okände Franzén otroligt lik den i orienteringskretsar betydligt mer kände Johan Fransson. Hade det inte varit för mitt orubbade förtroende för Bosse så hade jag kunnat svära på att det var Johan Fransson.

Stämningen vid borden började nu bli riktigt hög. Det skålades och sjöngs till höger och vänster. Den populäraste skålen var nog ändå den för Lennart Nyman, som trots mjölksyrefyllt bihang i form av Jessica lyckats betvinga Yvonne (ni vet hon som fortfarande av någon märklig anledning envisas med att springa för Göteborgsklubben SAIK) vid Uddevallas Silvatrofé tidigare på dagen. Som tur var klarade sig dock Jenny och Martina med några få minuter, annars hade nog Lennart suttit där i Skidstugan och skålat än.

I vanlig ordning bjöds vi på underhållning. En het, smäktande Martina gav i låten ”Tommy tycker om mig” på skådespel och sång som fick fler än Tommy att rodna.

Vid ett tillfälle fylldes Skidstugan av granrisklädda troll, anförda av den yngre manliga upplagan av den mikrofonälskande familjen Westerberg. Äpplet faller inte långt från päronträdet eller vad det nu heter. Vi bjöds här på både sång, lek och skratt och det är inte utan att man imponeras lite av grantrollens scentalang och fantasi. Norlenius bjöd dessutom åter på sitt succénummer från ifjol i form av farbror Frej.

Som grädde på moset i underhållningsblocket instruerade en av de äldre ungdomarna från ungdomsbordet, nämligen Gunilla Hogedal, i gruppdans modell krångligare för det koordinationsbefriade manliga släktet. Efter enträget kämpande lyckades lärlingarna till sist nå upp till en resultatnivå som Gunilla glatt utropade var i klass med vad Sisugänget från Tidaholm lyckats uppnå. Ett resultat som jag tycktes ana inte var speciellt smickrande för oss VSK:are.

För att få valuta för orkesterpengen var det nu dags för Tage med kompanjon att dra igång dansen. Många passade på att svänga sina lurviga, men det var tydligt att repertoaren inte föll den yngre delen (dvs de under 45 år) riktigt på läppen. Buggarkungen Per Ivarsson trivdes dock som Braxen i Väsman och slängde fruntimmer åt alla håll och kanter. Inte minst Inger som efter lite beklagande över sin buggningsokunnige man fick en redig svängom.

Kvällen började lida mot sitt slut och alltfler började snegla mot utgången. Det hormonstinna, vilda seniorbordet började drömma om Trollhättans nöjesliv och lämnade festen med en i näverlur tutande Johan Åhlund i front. De är allt goá i den åldern.

Delar av det f d vilda seniorgänget avslutade traditionsenligt med efterfest modell låååååååång och kom först i säng vid femtiden. Ungdomarna, VSK:s framtid, tog sitt ansvar och åkte hem till sängen. Vad pensionärsbordet anbelangar är det en väl förborgad hemlighet. Tack och lov når vi alla dit en dag och får då veta hur en fest ska avrundas riktigt. I väntan på det får vi nöja oss med att drömma om årsfesten 2003.

/ Peter Cederberg