60-ÅRS JUILEUM

Då jag förmodligen är bortglömd av de allra flesta i Skidklubben vill jag på denna sida tala om för Er att jag i år firar mitt sextionde år som fast kontroll.

Det började alltså redan 1938. Hitler skränade för full hals nere i Tyskland ochhan hade redan införlivat Österrike med sitt eget land. Andra världskriget stod för dörren!

I den då endast 5-åriga Skidklubben bestämde man sej för att markera ett femti-tal punkter i terrängen med sk fasta kontroller. Några ynglingar med namn som Karl Svensson, Einar Hellman, Bertil Malmberg, Harry Larsson m fl drog genast igång tillverkningen av oss. Vi blev tillsågade av masonit ungefär 40 x 30 cm och målade röda med ett vitt streck diagonalt. Sen blev vi också numrerade från 1-49.

Vår uppgift skulle vara att representera en speciell punkt eller detalj i terrängen tex en sjö ,en mosse, ett torp eller liknande.Själv hade jag fått nummer två på min skärm och med uppgift att vara tillgänglig natt och dag sommar och vinter. Min kontrollpunkt fick följande beskrivning: "Torpet, norra uthusgaveln 5 mm SSV I i Isakstorp". Kartanvar i skala 1:50 000 svartvit och av sk backstreckstyp. För mej såg kartan ut som ett vitt papper med tätt av flugskitar på men så såg kartorna ut vid denna tid.

Så blev jag då uppspikad på den norra uthusgaveln för att börja mitt jobb som fast kontroll. De första åren fick jag ganska många besök och torpet var också bebott vid denna tid. På järnvägen, som låg bara några tiotals meter från min plats, såg jag när tyska soldater åkte till och från kriget i Norge på sina permissionsresor. Skäms Sverige som tillät detta.

Midsommardagen 1943 fick jag besök av Karl Svensson. Han hade avsatt denna dag för att besöka mej och mina 49 jobbarkompisar. Han hade med sej röd färg hammare och spik för att vid behov bättra på vårt utseende och för att spika upp oss om vi hade ramlat ner. Att det var 1943 minns jag speciellt för Karl berättade att han hade två barn och att hans fru Elsa hade åkt med barnen för att hälsa på sina föräldrar.

Åren gick och jag hängde här på min vägg. En och annan orienterare letade sej fortfarande hit även om besöken minskade. Ibland fick jag försöka ropa eller på annat sätt göra mej synlig när jag såg att det var nybörjare som letade efter mej.

I slutet av femtiotalet fick jag höra att Skidklubben köpt Rikas torp där en av mina kompisar tjänstgjorde. Klubben röjde upp ett 5-km spår som passerade strax bortom min gavel. På vintrarna åkte man också skidor där och inom synhåll fanns en rätt så kort men brant backe med ett gupp på slutet. Skulle jag berätta om alla rovor som sattes där skulle den här berättelsen aldrig ta slut. För mej var denna backe en välsignelse och hjälpte mej att hålla humöret uppe under långa och kalla vinterdagar.

En dag i början av 70- talet, jag hade väl jobbat här i ungefär 35 år, kom en orienterare springande förbi. När han fick se mej stannade han till tittade på sin karta och frågade sen vem jag var. Jag svarade att jag var den fasta kontrollen nr 2 och att jag tjänstgjort här i många år på den svart/vita backstreckskartan. Jaha,sa orienteraren,då kan du pensionera dej nu för här ska du få se den karta som Skidklubben har ritat och som kommer att användas i fortsättningen. Han visade mej den nya kartan och jag förstod direkt att så enkla kontrollpunkter som ett torp kunde man inte ha på en så detaljrik karta utan detta var slutet på min karriär. Vad gör man när man blir arbetslös vid 35-års ålder? Första steget var att fråga torpägaren om jag fick hänga kvar här på min gavel även om jag inte gjorde någon nytta. Han lovade att så länge han var ägare och uthuset stod kvar behövde jag inte oroa mej för boendet och det kändes ju tryggt. Nästa steg var att försöka ta reda på hur mina jobbarkompisar tänkte agera om man skulle gå till facket eller så. Genom rapporter från folk som passerade min gavel fick jag veta att några fasta kontroller hade man inte träffat på de senaste åren och man berättade att några hade blivit sönderskjutna av jägare andra hade försvunnit vid skogsavverkning och ytterligare andra hade omkommit när åskan slagit ned i trädet man satt fastspikad på. Det skulle rent av kunna vara så att jag var den sista fasta som var i livet.

Ett fortsatt liv i sysslolöshet var tydligen det enda man hade att vänta. Fortfarande hade jag ju skidbacken och vurporna på vintrarna men somrarna blev långa.Torpet användes numera endast som fritidsställe och ibland kunde det gå månader utan att jag såg en människa.

Så gick det ytterligare några år. En dag, det måste ha varit i slutet av 80- talet, fick jag höra sprängskott och motorbuller uppe från berget. Torpägaren berättade att nu skulle man bygga en ny väg och Skidklubben skulle flytta ifrån Rikas torp eftersom vägen skulle ta större delen av terrängen i anspråk. För mej betydde det att jag skulle bli ytterligare avskärmad mellan den nya vägen och järnvägen.Dystra tider var att vänta.

Sen jag hörde den första skottsalvan uppe i berget har det nu gått drygt tio år och vi är framme i nutid. Jag har anpassat mej till mitt liv i ensamhet och jag har det väl ganska gott här på min gavel.

Härom dagen kom det en herre hit. Han skulle vara medlem i Skidklubben och han ville gärna fotografera mej sa han. Har man inte blivit uppiffad sen 1943 då Karl besökte mej så har man ju skavanker både här och där och jag sa att jag helst inte ville bli fotograferad. Herr`n sa då att jag kanske var den allra äldsta fasta kontrollen i hela Sverige och kanske i hela världen.Han sa också att det fanns något som hette internet, en slags elektrisk tidning, och där hade väldigt många orienteringsklubbar något som kallas hemsida. Kanske kunde man gå in på deras hemsidor ock fråga om det fanns någon så gammal som jag. Att min röda och vita färg hade gått över i en mera grönaktig ton tyckte fotografen enbart var pikant och förstärkte ytterligare min höga ålder.

Ja som ni förstår lyckades fotografen övertala mej att ställa upp för en bild men inte utan att lova en sak. Han fick lova att till andra förmedla berättelsen om mitt långa liv som fast kontroll och jag litar på att han kommer att göra det.

Berättat för och förmedlat av Rolf J